Fredag 9 maj - en busig lillebror...
säger Elsa att det är, själva vet vi inte utan får vänta tills det är dags! Barnmorskan fick inte igång 3D-ultraljudet och kunde inte med säkerhet säga om det var en kille eller tjej. Det spelar ingen roll egentligen, men det hade varit skönt att förbereda sig lite... känna efter redan nu hur det känns om det är en pojke eller om det är en flicka. Vi saknar Noel ständigt, men blir det en pojke så blir det ju ingen ny Noel... det blir ju Noel och Elsas lillebror som har sin egen personlighet. Blir det en flicka så får vi ju en till prinsessa och det blir också hur bra som helst!
Det vi vet med säkerhet är att det bara är en bebis och att den tänker anlända i slutet av september, datumet blev justerat åt rätt håll, det känns skönt!! Det blir 4 dagar senare än tänkt från början och sedan får vi se exakt vilken dag snittet blir när det närmar sig.
I Växjö har vi njutit av sommarvärme i flera dagar, vi går barfota och i kortärmad, stannar ute fram till åtta på kvällen och ändå ropar Elsa att hon inte vill gå in. Det är så mysigt att inte behöva alla vinter- och regnkläder. Eftersom Växjö dessutom är en regnhåla så är det bästa att passa på att vara ute, så mycket det bara går, så länge vädret håller i sig. Gräsmattan är nyklippt och Elsa har fått en gungställning av sin pappa som hon är så stolt över, det gungas flera gånger varje dag.
Fredrik tillhör den strejkande skaran och som förtroendevald på sin avdelning så har han synts och hörts i media både lokalt och regionalt. De skriver insändare, står i rondeller med plakat och hörs i radio och TV. Förhoppningsvis kommer det att leda någonstans.
Hos Noel har vi gjort fint och planterat lite vår-blommor, det känns skönt att gå dit igen, det är så grönt och fint i gläntan. Vardagen tar mer och mer plats för oss och behovet av att dra i handbromsen, ta det lugnt, känna efter hur vi mår blir desto viktigare. Det blir lätt att allt snurrar på för fort, men sorgen kommer ikapp och då slår den dubbelt upp i stället. Vår "vi som mist" grupp är ett andningshål, inte så ofta men desto viktigare. Då lämnar vi Elsa hos Nilssons och har en hel helg till att bara vara vi två, prata om Noel, lyssna på de andra i gruppen, få bekräftelse i att vi inte håller på att bli knäppa, att de andra tänker som vi. Det som vi får där kan vi inte få av någon annan än någon som också har förlorat sitt barn.
Ibland känns det som att Noel aldrig funnits, det är när vardagen snurrar för fort. Då stannar jag upp och känner efter och smärtan i bröstet är ett bevis på att han verkligen varit hos oss, att han var vår pojke och att jag saknar honom så enormt att det inte går att beskriva. Det är nog därför jag "glömmer" ibland, för att få vila!
Tur att vi har vår lilla prinsessa, hon gör att allt blir lättare.
Lite härliga vårbilder från oss....
Nya gungan kräver viss koncentration.
Så mallig i nya sandaler och blommig kjol ärvd av Anna:-)
Lite kallt var det förstås i vattnet, men roligt!
Att hoppa från stenar är nästan det bästa som finns i skogen, speciellt när pappa tar emot.
// Christina
Det vi vet med säkerhet är att det bara är en bebis och att den tänker anlända i slutet av september, datumet blev justerat åt rätt håll, det känns skönt!! Det blir 4 dagar senare än tänkt från början och sedan får vi se exakt vilken dag snittet blir när det närmar sig.
I Växjö har vi njutit av sommarvärme i flera dagar, vi går barfota och i kortärmad, stannar ute fram till åtta på kvällen och ändå ropar Elsa att hon inte vill gå in. Det är så mysigt att inte behöva alla vinter- och regnkläder. Eftersom Växjö dessutom är en regnhåla så är det bästa att passa på att vara ute, så mycket det bara går, så länge vädret håller i sig. Gräsmattan är nyklippt och Elsa har fått en gungställning av sin pappa som hon är så stolt över, det gungas flera gånger varje dag.
Fredrik tillhör den strejkande skaran och som förtroendevald på sin avdelning så har han synts och hörts i media både lokalt och regionalt. De skriver insändare, står i rondeller med plakat och hörs i radio och TV. Förhoppningsvis kommer det att leda någonstans.
Hos Noel har vi gjort fint och planterat lite vår-blommor, det känns skönt att gå dit igen, det är så grönt och fint i gläntan. Vardagen tar mer och mer plats för oss och behovet av att dra i handbromsen, ta det lugnt, känna efter hur vi mår blir desto viktigare. Det blir lätt att allt snurrar på för fort, men sorgen kommer ikapp och då slår den dubbelt upp i stället. Vår "vi som mist" grupp är ett andningshål, inte så ofta men desto viktigare. Då lämnar vi Elsa hos Nilssons och har en hel helg till att bara vara vi två, prata om Noel, lyssna på de andra i gruppen, få bekräftelse i att vi inte håller på att bli knäppa, att de andra tänker som vi. Det som vi får där kan vi inte få av någon annan än någon som också har förlorat sitt barn.
Ibland känns det som att Noel aldrig funnits, det är när vardagen snurrar för fort. Då stannar jag upp och känner efter och smärtan i bröstet är ett bevis på att han verkligen varit hos oss, att han var vår pojke och att jag saknar honom så enormt att det inte går att beskriva. Det är nog därför jag "glömmer" ibland, för att få vila!
Tur att vi har vår lilla prinsessa, hon gör att allt blir lättare.
Lite härliga vårbilder från oss....
Nya gungan kräver viss koncentration.
Så mallig i nya sandaler och blommig kjol ärvd av Anna:-)
Lite kallt var det förstås i vattnet, men roligt!
Att hoppa från stenar är nästan det bästa som finns i skogen, speciellt när pappa tar emot.
// Christina