Vi har ett änglabarn

Som ni redan skrivit så är det nu 6 månader sedan Noel dog... ibland känns det som i går, ibland evigheter sedan och i bland bara som en ond dröm. Det känns fortfarande overkligt många gånger att han är borta, att han aldrig kommer hem igen. Det sägs att hoppet aldrig lämnar en och det konstiga är att jag fortfarande kan komma på mig själv med att hoppas!?

Tack alla ni som svarade på mitt förra inlägg, det känns bra att höra om andras erfarenheter även om man aldrig kan jämföra sorg. Jag kände att jag måste formulera mina tankar i ord för att själv förstå vad jag håller på med. Sammanfattningen blir nog att det enda man kan göra är att lyssna på sin egen kropp.

Jag har läst två böcker till, båda om sorg och hur livet går vidare mitt i sorgen.

- Pigge Werkelin, Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak. En fantastisk historia av Pigge som förlorade sin fru och sina båda barn i Tsunamin. Pigge visar på ett otroligt kraftfullt sätt hur han väljer livet framför döden fastän han bokstavligen går runt mitt i den. Boken visar att man sörjer lika mycket fastän man väljer att leva, man får vara aktiv mitt i sorgen och det är OK. Pigges livsfilosofi är att varje människa styr över sitt eget liv, man kan alltså välja att försöka göra livet bättre eller man kan fortsätta titta passivt när det rullar förbi.

- Peter Pohl, Jag är kvar hos er. En roman om Anna 15 år som vet att hon snart ska dö. En väldigt speciell bok men som jag hade svårt att lägga ifrån mig.

I dag fyller jag 35 år och jag fick blommor, färska frallor till frukost och prinsesstårta till fika... mums! Elsa tappade inte en endaste lite smula på golvet och det är högst ovanligt måste jag säga. Eftersom det var fantastiskt fint väder så gick vi ut och gungade på fm och efter lunch for vi till Weibulls och handlade blommor. Sedan städade vi undan vintern på Noels grav och planterade lite påskliljor och violer, det blev jättefint. Stenen skall komma om ca 2 veckor så jag hoppas att den kommer till påsk.

// Christina

Hur vet man att man inte fuskar med sorgen!?? Hur vet man att man gör rätt? Finns det något som är rätt eller fel? Måste jag lyssna på "goda råd" eller är jag tillräckligt vid mina sinnes fulla bruk för att lyssna på mig själv?

Att sörja kan vara väldigt svårt, jag känner ibland att jag fuskar... att jag inte går ner tillräckligt djupt i sorgen, utan jag håller mig vid ytan. Man kan bli paralyserad av sin sorg och ibland önskar jag att jag blev det, så tokig att de fick lägga in mig på psyket, då visste jag ju att jag var långt nere i botten av sorgen och kunde börja klättra uppåt. Nu rullar i stället livet vidare och Elsa är den som ser till att vi skrattar flera gånger varje dag, att vi kliver upp ur sängen med hoppet om en bra dag!

Alla dagar känns inte bra men det börjar ändå bli fler bra dagar än förut och de riktigt dåliga stunderna är inte lika långa som förut. Jag tror dessutom att jag lärt mig vilka ventiler som just jag behöver för att få ut sorgen ur kroppen och på så sätt blir det inte lika tungt. Förutom Fredrik och Elsa så är mina rundor i skogen och min massage hos Melker det viktigaste sättet att få ny energi. Det som är lättast att påverka är ju att kroppen mår bra och så småningom följer kanske hjärtat och själen efter. Att lyssna på kroppen och magkänslan är nog det enda jag kan göra och på så sätt känner jag vad jag orkar med just nu.

Jag har börjat jobba 25% och det känns bra, jag behöver stimulera min hjärna lite mer än med tvätt, disk och bygga klossar. Det känns som att jag blir en bättre och mer närvarande mamma när jag även går till jobbet lite ibland. Elsa ska inte på dagis förrän den 1/9, fram till dess så byts vi av i dörren vissa dagar och är lediga hela familjen tillsammans vissa dagar. Lite lagom av varje.

// Christina

Ett av de bästa sätten att vila själen måste vara att åka till fjällen. Vi har tillbringat 1 vecka i Lofsdalen i en stuga med mina föräldrar... jättehärligt! Man vilar från sorgen när man reser iväg även om det är tungt att komma hem. Fjällen inger ett lugn och varje gång blir man lika förundrad över hur vackert och fridfullt det är.

Fredrik och jag tillbringade endast en dag i backen åkandes "telisar", trötta i rumpan och låren gav vi upp innan backen stängde... vi börjar nog bli gamla. Backarna var fint preparerade men systemet är inte så stort och därför finns det inte så mycket att välja på. En av dagarna tillbringade vi på skoter, den ingår i stugan, det var hoppigt och guppigt men kul att göra något annat än att åka skidor. Jag kommer nog aldrig att bli någon skoterfantast men en dag under veckan är rätt så lagom.

Jag och pappa åkte ner till byn med skotern en kväll för att köpa salt. Pappa har aldrig kört skoter så det blev jag som körde... ni som känner honom vet nog hur åkrädd han är!? Väl framme i byn undrade han om jag hade haft gasen i botten, han tyckte att det gått fort... jag fick göra honom besviken med att jag inte kört fortare än 40 km/h!!

De övriga dagarna åkte vi längdskidor/ turskidor, spåren var fantastiskt fina och det fanns många turer att välja på. Elsa fick åka i skidpulkan och hon älskade det verkligen, blev glad varje gång vi tog in och började göra ordning den. En av dagarna åkte vi vessla upp på fjället (herrarna tolkade och damerna satt i vesslan) och fortsatte sedan runt fjället ca 15 km, det var den finaste dagen och den bästa turen.

Alfons och hans familj finns i våra tankar hela tiden och det är tungt att ännu en familj ska behöva ta sig igenom sorgen efter ett älskat barn.

// Christina


En nöjd tjej i pulkan.

En välförtjänt paus i våffelstugan.

Fredrik kämpar på med pulkan.

Fika på fjället är smaskens.

Uppe på fjället med hjälp av bandvagn.

Jag i backen på telemarksskidor.