Vi har ett änglabarn

Min älskade dotter och min älskade man på kyrkogården. Vårt älskade änglabarn, som är så otroligt saknat, det här är en bild från din blivande viloplats. Vi besöker den varje dag och ser till att alla vackra blommorna från i lördags mår bra och att det ständigt brinner ett ljus för dig, hos dig. Det går inte en dag, en minut, en sekund utan att jag vill åka och hämta hem dig, blåsa liv i dig och värma dig, jag önskar så att du fanns kvar här hos oss!

Nu har alla åkt hem och vi är bara tre kvar, i vår familj, i vårt hus, i Sandsbro. Vi har kanske inte hunnit förstå vad det innebär ännu eller också gör det alldeles för ont för att ta in... jag vet inte. Det känns dock viktigt för oss att få vara själva, att få sörja i vår takt och på vårt sätt, med inslag av bra stunder emellanåt. Elsa är ju den som hela tiden påminner oss om att livet är till för att leva, vi får sörja vissa stunder och glömma lite andra stunder, parkera sorgen.

Vår första dag ensamma utan våra familjer har vi tillbringat mycket utomhus, prommis, gungat i två lekparker, tvättat av alla leksakerna och ställt undan inför vintern, handlat på ICA och varit på kyrkogården. Dagarna går men de är fortfarande väldigt långa och vi är otroligt trötta hela tiden, det hjälper inte att sova. Det är en inre trötthet som förmodligen inte kommer att släppa i första taget.

Psalmerna var nummer 799, det är svårt att mista en vän, av Gullan Bornemark samt Psalm 730, må din väg gå dig till mötes, från Irland. De är väldigt fina.

// Christina 

Kistan vilade på en bädd av höstlöv och ljusen och orkideérna vilade på bäddar av mossa. Det blev varmt, ljust, busigt och massor av Noel, precis som det skulle vara.



En sista liten saga... A. A Milne, Nalle Puh, samlade berättelser och verser.

Utdrag ur;
En saga om en förtrollad plats.
Christoffer Robin och Nalle Puh pratar om vad de tycker mest om att göra. Christoffer Robin berättar att han tycker mest om att göra ingenting.
 - Hur gör man ingenting? frågar Puh, sedan han funderat en lång stund.
 - Jo, det är när nån ropar till en, just när man ska gå ut: "Vad ska du göra Christoffer Robin?" och man säger : "Åh, just ingenting", och sen går man och gör det.
 - Jaså, sa Puh.
 - Det är sånt där ingenting som vi gör just nu.
 - Jaså, sa Puh igen.
 - Det är att gå och ströva och lyssna på allt som man inte kan höra, och ha det skönt.
 - Å ! sa Puh.
De traskade på och tänkte på litet av varje, och så småningom kom de till en förtrollad plats högst uppe i skogen, där sextio nånting träd stod i ring, och Christoffer Robin visste att den var förtrollad, och ingen hade nånsin kunnat räkna om det var sextiotre eller sextiofyra, inte ens om man knöt ett snöre om varje träd, när man hade räknat det. Eftersom platsen var förtrollad, var marken inte övervuxen med ris och ljung och ormbunkar som i skogen utan täckt med kortvuxet gräs, som var mjukt och lent och grönt. det var den enda platsen i skogen, där man kunde slå sig ner var som helst utan att genast behöva resa sig upp igen för att leta efter ett bättre ställe. När man satt där, såg man hela världen utbredd framför sig, ända tills den nådde fram till himlen, och allt som fanns i hela vida världen hade man hos sig på det stället.

När Christoffer Robin och Nalle Puh hade suttit ett tag på den förtrollade platsen så gick de sin väg tillsammans. men vart de än går, och vad som än händer dem på vägen, så kommer alltid en liten pojke och hans Nalle Björn att leka på den förtrollade platsen högst uppe i skogen.

Det är där Noel är nu, på den förtrollade platsen högst uppe i skogen med sin apa Albin.

Sammanfattningen av dagen är att INGEN skall NÅGONSIN behöva begrava sitt barn!!!!

// Christina

Söndag kväll gjorde att livet kändes ännu bräckligare, farmor Ullas telefon ringde, lilla Alice hade somnat i sin vagn och inte vaknat mera. Noel och hennes storebror Anton är födda samma dag 24/1 2003 och våra flickor är födda under 2005... nu har vi förlorat vår Noel och dom sin Alice, nu måste det vara nog! Nu brinner ett ljus för Alice bredvid Noels i vardagsrummet.

Modet att leva och modet att dö får mig att tänka på våra sista dagar med Noel. Farmor Ulla sa flera gånger dessa dagar att ofta är det de anhöriga som hjälper den som är döende över till andra sidan. Det är viktigt att vi som ska bli kvar inte hindrar den som ska dö genom att säga saker som "lämna mig inte, dö inte". Jag är glad att Ulla berättade det här, det gjorde att både jag och Fredrik kunde säga till Noel att det var okej att ge sig av, att vi älskar honom för alltid var han än befinner sig och att han för alltid kommer att vara vår lilla enviskråka.

Noel hade modet att leva ända in i det sista och han hade modet att dö när kampen var förlorad. Både Lund och Växjö var förvånade över att det gått så fort de sista dagarna och det känns bra för mig att tro att Noel hade modet att lämna oss. Det som är svårare att övertyga sig själv om är att han har det bättre där han är nu... han hade det ju bra med oss!

Noel och Alice, sköt om varandra vart ni än är!

// Christina

Vi valde att inte berätta att Noel var sjuk på Knytte. Det var skönt för oss att kunna vara lite anonyma, inte behöva svara på frågor om hur vi mådde och skönt för Noel att slippa höra sig själv diskuteras hela tiden av andra. Knytte var lätt att dölja sjukdomen på eftersom Noel alltid hade mössa och en hel del kläder på sig men var man uppmärksam kunde man se att han aldrig fikade (han åt ju inte på 6 månader), han orkade inte alls lika mycket som de andra barnen och att han hade problem med balansen i skogen.

När man lever ett vanlig Svensson-liv önskar man ibland att det skulle hända något spännande, något som gjorde vardagen lite mindre vardag. När man lever med ett svårt sjukt barn och med vetskapen om att döden bara är ett telefonsamtal bort... då önskar man sig inget annat än ett vanligt "tråkigt" Svensson-liv.

För oss är det ovant att ha så mycket tid över, vi kan åka och handla när vi vill, vi måste inte till sjukhuset hela tiden, vi kan åka på IKEA utan att tänka på om det är mycket folk eller inte, vi kan resa bort när vi vill, vi kan till och med planera saker och de kommer med största sannolikhet att gå att genomföra. Just nu orkar vi inte med allt det där men möjligheten finns där när vi känner oss redo.

Just nu är vi i någon slags chockfas, vi stänger av känslorna och bara går vidare. Vi har en uppgift och det är begravningen, vi måste få den så fin, så fin. Efter den, då alla har åkt hem och då blommorna, breven och korten slutar att komma, då kommer nog tystnade och saknaden efter Noel att göra sig påmind på ett helt annat sätt. Vårt älskade barn kommer alltid att vara med oss, han är en del av vår familj och Elsa kommer att få lära känna honom genom oss.

 // Christina