Vi har ett änglabarn

Födelsedagen är passerad och det blev en dag som vi försökte ta det lugnt på och göra sådant som Noel skulle ha tyckt om. Trots detta är det skönt att det är ett år till nästa födelsedag.

Måste tjata en gång till om frågan... VARFÖR??  Det är en fråga som växer sig starkare och starkare, det finns ingen mening med att barn dör, det finns kanske något att lära men man blir absolut inte starkare! Om lärdomen är att leva varje dag som att det var den sista, då är det en hård läxa att lära och jag önskar så att ingen mer skulle behöva förlora sina barn för att lära sig det.

TEZZ - Ha det så bra i stugan och gör en snögubbe åt Tobias och Noel i hjärtat när ni åker över Flatruet, just där man ser som bäst åt alla håll, över de vackra fjällen.

Anna - Noel hade inte speciellt mycket symptom alls, han kräktes då och då men det kunde gå 1 eller 2 veckor emellan. Vi trodde ju att det var magsjuka, men den smittade aldrig vilket var konstigt. Kräktes han så var det ofta på morgonen detta pga att när man reser sig upp ur sängen blir det en tryckförändring i hjärnan eftersom flödet inte är fritt, tumören blockerar ju vätskeflödet, detta kan orsaka kräkningar. I början av januari och slutet av december fick han blixtrande huvudvärk ett par gånger. Jag började få onda aningar och något kändes fel. Jag kollade om han hade feber i samband med både kräkningar och huvudvärk eller om det var när jag ammade Elsa för att få uppmärksamhet... det var inget av det. Vi sökte hjälp på VC i Hovshaga den 19/1 och Dr Gunnel Alm lyssnade verkligen på vad jag sa och tog det på allvar. Mindre än ett dygn senare befann vi oss i Lund och i total chock blandat med skräck!
Flera barn vi hört om i Lund har ofta kräkts varje dag under långa perioder, besökt sjukvården vid ett antal tillfällen och i första hand blivit undersökta i magen och tarmarna innan man ens tittat om det är en tumör. Vi hade tur och kom till rätt läkare, tyvärr hjälpte det inte men jag är helt övertygad om att det köpte oss tid, hade det gått 1 månad till kanske vi inte fått någon behandling alls, tumören var ju otroligt aggresiv.

På fredag har vi fått tid för att åka ner och träffa 2 st läkare som var ansvarig för Noels behandling i Lund, Dr Johan och Dr Helena. Vi får då möjlighet att ställa frågor och att titta i journaler. Det känns nervöst, det blir tungt att bara kliva in genom dörrarna. Att åka hissen utan att Noel trycker på knapparna och att se cyklarna och 4-hjulingen utan att vår lilla kille slänger sig över dom på en gång. TUNGT!!!

Känner att det var länge sedan jag tackade för att ni finns där... TACK!! Det är skönt att dela sorgen med er, den känns lite lättare att bära när man är flera.

Många kramar Christina

Nu har det gått några dagar sedan Fredrik och Elsa tog flyget till Kiruna och det är väldigt tomt här hemma. Dom har det jättebra där uppe, minusgrader, snö, farmor, farfar, hundarna och alla andra som vill passa på att träffa dom. Farfar har dessutom fyllt 60 år så det har varit god mat och lite festligheter... Grattis!!

Jag grejar på här hemma och får faktiskt ganska mycket gjort måste jag säga, jag har sålt 4 garderober och 2 bokhyllor på Blocket, grundmålat trappan och räcket, fixat ordning den nya garderoben (eftersom allt hamnade på golvet när de andra blev sålda...) och förutom det så har jag hunnit ta det lite lugnt och tränat också.

Sorgen den kommer och går, den är egentligen i två lager, det är ett grundlagager som är konstant, det finns där hela tiden oavsett vad jag gör, det lagret är som ett svart hål i bröstkorgen. Det andra lagret sorg är det lager som kommer och går, det är den fysiska smärtan som gör att man knappt kan andas, att man vill skrika och sparka på hela världen. Som tur är så är inte det lagret konstant utan det kommer när man har kraft att ta emot det och försvinner när man inte orkar mera.

Snart kommer min granne Åsa och vi ska prova elljusspåret vid Norrastugan med stavarna i högst hugg.

// Christina

Elsa och Fredrik i Kiruna.


Elsa på julafton.