Vi har ett änglabarn

När vi vaknade i morse så hade vi inte bestämt riktigt vad vi skulle göra, vi visste inte hur mycket vi orkade och hur det skulle kännas just den här dagen. När vi tittade ut tidigt i morse var det lite molningt men efter ett tag försvann molnen och solen lyste från en blå himmel, precis som för ett år sedan. En fin men lite blåsig höstdag.

Det blev en lugn dag med pyssel i trädgården och på graven, att påta i jorden har varit vår räddning många gånger under det gångna året. I morse började vi med att gå ut i skogen för att plocka mossa, köpte sedan nya blommor och for till graven för att göra fint. Det känndes skönt att vara där och det var så skönt när det blev fint! Vi satte ljus från våra familjer som inte har någon möjlighet att vara här och Elsa fick rita på ett eget ljus så klart.

Vi har länge tänkt plantera ett träd i vår trädgård för Noel och ett för Elsa men det har liksom inte blivit av... men i dag kändes som den perfekta dagen för att inhandla och plantera. Vi köpte ett äppelträd åt Elsa och till Noel blev det en höst-syrén som blommar som vackrast just nu under hösten.

Ett år har gått och vi har valt livet, livet är fortfarande svårt. Många dagar är tunga men många minnen är glada medans andra gör att vi gråter. Elsa är vår sol och vår familj är det viktigaste vi har. Livet utan Noel har just börjat och vi har på något sätt tagit oss igenom ett år av gränslös sorg och saknad. Vi ler och vi skrattar, men skrattet kommer inte från själen, skrattet känns inte i hela kroppen, det finns bara på ytan.

Älskade Noel - du fattas oss något enormt!






// Christina

Den 15 september förra året fick vi reda på att Noel skulle lämna oss ganska snart. Den 19 september, som i dag, hade han en dålig dag och kräktes mycket. Den 24 september, på måndag, är det ett år sedan. Det gör ont i hela mig att tänka på hur allt var då och jag har svårt att läsa bloggen från de dagarna.... han var så liten, så oskydig och måste ändå dö. Det är svårt att se någon mening med det, det kommer jag nog aldrig att göra. Alla fina barn som inte får leva.

Som så många har sagt till oss, så lugnar sig sorgen, men saknaden växer sig bara större, han är alltid med mina tankar. Vardagen tar mer plats än förut med jobb och dagis, det är skönt på sätt och vis men kan också kännas jobbigt när jag inte riktigt hinner sakna honom i lugn och ro.

För två veckor sedan var vi i Helsingborg över helgen med barncancerföreningen. Föreningen bjöd in till en "ViSomMist" - träff och det var jättebra och jättejobbigt. Vi träffade andra föräldrar som mist sina barn i cancer och vi pratade om både jobbiga och roliga minnen, åt gott och trivdes tillsammans. Vi kommer att fortsätta träffas några helger per termin och det känns som början på något bra, något som kan hjälpa oss vidare i sorgearbetet.

Elsa har gått drygt två veckor på dagis och tycker att det är roligt för det mesta, just nu är det ett litet steg tillbaka men det vänder nog snart igen. Hon pratar om "dadis" och alla "banen" här hemma.
Elsa är väldigt social och på så sätt väldigt olik Noel. Noel hade en väldig integritet och man måste jobba en del för att komma innanför skalet. Elsa hon kryper direkt upp i knät om man lockar henne med något hon gillar....

Pernilla - Jag har sett Martinas minnessida, den var väldigt fin. Tyvärr har Värnamoträffarna krockat med annat för oss så vi har inte träffat Britt sedan innan sommaren. Hälsa så mycket till henne från mig!

Monica - Inte visste jag att ni hade hästar i By, det lät skoj! En dag kanske vi tar oss för att stanna!!

Anna - Jag träffas gärna i S-holm någon dag, det blir säkert någon resa under hösten med jobbet. Ska ju upp på Lidingöloppet nästa helg, men det blir bara en kort visit och dåligt tränad är jag efter en slö semester:-)

// Christina


Sista cykelturen med lillayster och pappa.


Lite, lite bus i soffan med mamma och lillasyster orkade han vår kille.

NOEL - Jag saknar dig!!!