Tisdag 4 december
Julen närmar sig med stormsteg och det känns väldigt tudelat. Det kommer massor med reklam om olika leksaker, alla möjliga saker som Noel hade önskat sig. Nu slänger vi bara reklamen. Vi har satt upp julstjärnan och några ljusstakar, även Noel har fått en stjärna på sitt rum. Hade han fortfarande funnits hos oss hade han både velat ha en stjärna och en ljusstake skulle jag tro.
Vi har plockat bort allt som har med Halloween att göra på graven och satt lite mer adventssaker där i stället, samt orkidéer och snäckor som vi hade med oss hem från Thailand. Frågan varför just Noel skulle drabbas av cancer, varför just Noel måste dö av sin cancer slår emot mig starkt varje gång jag besöker graven... vad gör han här, varför måste jag gå till en grav för att kunna vara hos mitt barn???? Det finns inget svar och jag känner mig absolut inte alltid utvald. Allt känns så fel, det var inte så här det skulle vara.
Elsa ska varje dag ta ner fotot på henne och Noel för att titta och peka, får hon inte det blir hon arg! Hon saknar honom precis som vi men förstår inte riktigt vad som hänt, vart är hennes storebror?
Trots detta har vi faktiskt lite mer energi och har lite lättare till skratt emellanåt, energin är inte så långvarig men den finns ju i alla fall.
Alfons och hans familj är inne i sin sista strid som Christian kallar det och vi tänder ett extra ljus och skickar många styrkekramar till Skåne, www.alfons.blogg.se. Bloggen är deras livlina precis som den var vår, gå gärna in och skriv en rad så att de orkar ett litet steg till.
// Christina
Nej, varför ska du känna dig utvald? Det är ju bara för djävligt det som hänt er familj. Jag blir så glad när jag läser att ni hade en bra semester i Thailand. Jag blir faktiskt inte ens avundsjuk, jag unnar er allt gott som finns i livet, men jag vet ju att ni aldrig kan få det ni mest av allt vill ha.
Många kramar
Anna
Ja, det finns inget romantiskt med att förlora ett barn och det är inte konstigt att man funderar över meningen med livet.
Min gammelmormor var 87 när hon dog och de sista två åren ville hon bara dö, men hon låg och led i en sjukhussäng och döden ville inte komma. Kommer ihåg att min gammelmormor undrade över varför barn runt om i världen dog medan hon, som var så gammal, levde på övertid...
Är det en pissig värld vi lever i eller finns det någon mening bakom?
Tänker mycket på er och Noel...
Stor kram från Åsa
Varje dag saknar man Noel.Glädjen att ringa till våra älskade 3 barnbarn är stor,men varje gång blir man påmind om att en är borta.Man frågar sig VARFÖR....men det finns inget svar.Kram Farmor
En stor kram till både farmor och hela Noels familj! Styrkekramar från Åsa
Hej vänner!!
Välkommen hem till Sverige igen! Skönt att höra att resan gett er den efterlängtade energin tillbaka, om än i små doser.Jag hade tänkt ringa i veckan , men vi har inte haft ngn telefon sen ons förra veckan. Nu fungerar den igen och jag passar på att kolla av mail och er hemsida nu ikväll. Skall försöka att få lite tid för mig själv i morgon , och blir det så så slår jag en signal. Johan kommer hit i morgon igen och målar lite. Han är duktig. Vi får se vad han hittar på med väggen i trapphuset. Jag har gett honom " fria händer" vad tror du om det? ;)
Vi var på UL med Jonathan i dag. Dom hittade inget.. allt såg normalt ut , men dom kunde inte förstå vad det var som de två andra hörde.. känns lite konstigt att först tro det värsta för att sedan kunna släppa och tro att allt är OK..
Har köpt nästan alla julklappar nu. Har en inslagen till Elsa där nere, men det känns så fel och konstigt tomt att inte köpa en till. Jag vill ju få skicka ner två klappar....Noel finns ständigt med i samtalen när vi pratar om er i Växjö och jag själv har svårt att släppa tanken på varför det måste vara så här. Skickar lite varma vinterkramar från ett blåsigt, nollgradigt och mörkt Näsviken.
Skör om er! Kram Maria
Hej.
Har följt er via bloggen, så otroligt starkt av er att orka skriva. Fastän jag alridg träffat Noel så är det ni skriver så gripande, har inte kunnat hålla tillbaka tårarna. Har flera gånger tänkt skriva till er men ändå inte gjort det då jag helt enkelt inte klarat av det...
Har själv en son på två år och ju mer jag läst om er desto mer känner jag att man verkligen inte ska ta någonting för givet..
Jätte kramar till er alla, från
Sofia m. familj i Kiruna
Tittar förbi och skickar de varmaste styrkekramar jag har i er sorg efter Noel.
Kraaaaaaaaaaaamar!
Gott att ha er hemma...........tänker på er!!
Hej!
Kristina! du skriver så fint, så målande, du får nog bli författare, man lever sig in i det du skriver, Johan har också den gåvan, och jag tror jag vet vart det kommer ifrån..... Jag har varit inne på Alfons blogg också, varför måste ni få slita så ont som föräldrar, det värsta tänkbara och sen ha det med sig hela livet, Noel finns ju med er, men ni kan inte hålla i honom,det lilla änglabarnet. Kramar Gunnel
Ville bara säga att när jag läser din blogg så kommer livet och döden så nära. Du är fantastisk på att förmedla i ord.