Fredag 20 oktober, urnsättning
I går kväll sa Fredrik, jag undrar om man någonsin kommer att bli glad igen, så där glad så att det känns i hela kroppen!? Det har jag inte varit sedan Noel blev sjuk i januari.
Vi kan sitta och prata och även skratta, men inuti gör det ont hela tiden, det är som ett stort hål i bröstkorgen och det är bara tomt och svart. Att förlora sitt barn är en livssorg säger de som gjort det före oss och det är nog så, man tvingas bara att lära sig att leva med det. Hur lång tid det tar och vad vi kommer att gå igenom på vägen vet vi inget om och lika bra är det, vi orkar bara ett litet steg i taget.
Lördagens begravning var ett avsked för många som var där men för oss var det bara en början på ett liv utan ett av våra barn, han kan aldrig bli ersatt och kommer alltid att vara saknad! Ett liv utan Noel har vi fortfarande inte insett vad det innebär. Kuratorn säger att man bara förstår så mycket som man klarar av och sedan stängs känslorna av och man får vila lite tills det är dags för nästa "sak att förstå".
Det finns en bra bok som heter "Inuti sorgen". Utdrag ur boken:
"Det går inte att ta sig förbi sorgen. Det går att skjuta den framför sig kanske, men inte smita förbi. Man måste låta sig fyllas av den. Överskottet måste ut, det som inte ryms inombords. Det får man prata, gråta eller svettas ut. Men den måste få sakta sippra igenom oss för att vi ska bli människor igen."
I går hade vi urnsättning, Björn hade tänt ljusen i kapellet och ställt Noels urna längst fram på altaret. Vi tände varsitt ljus och sedan bar Fredrik urnan ner till Noels viloplats. Det var vårt hejdå utan cermonier och utan kostymer, vi bara var med honom och försökte förstå innebörden av ALDRIG! Aldrig fler blöta pussar, aldrig mer armarna runt halsen, aldrig med "mamma, jag tycker om dig", aldrig mer Trollmor, aldrig mer bus med Noel... ALDRIG MER!
Nu vilar hans stoft i skogsgläntan men han leker vidare på den förtrollade platsen längst upp i skogen med de andra änglabarnen och förhoppningsvis så kommer vi en dag att förstå att ALDRIG MER bara betydde, inte just nu, men sedan.
Ta vara på livet! Christina
Tårarna trillar när jag läsar och jag flyttas två år tillbaka i tiden. Aldrigheten som jag kallar den går inte att förstå.
Angående att bli glad igen, jo man kan bli glad igen, men alltid med en biton av saknad. Två år har gått här utan vår J och man blir glad, men alltid fattas någon som man vill dela allt med.
Tänker ofta på er.
Varma kramar
Irene
Kram på er!!!!!!!!!!!
/ Maria
Det gör så ont...att ta in att Noel inte finns på jorden längre.Aldrig mer får vi se honom eller höra hans röst..Men inom oss finns han för alltid, "förhoppningsvis leker han i den förtrollade skogen." Kram till Er fr Farmor
Regnet faller utanför och man undrar vad man ska göra.
Så tänker man till hur ni har det. Jag har ju mina barn kvar, jag kan åka till Universeum och visa hajarna idag. Om bara Noel funnits kvar så skulle han också fått se hajarna.
Hoppas ni sakta men säkert finner tillbaka till glädjen igen, säg till hur vi ska kunna hjälpa er, när kramarna behövs, när tystnaden önskas o s v.
Vi finns här, när ni vill.
Tänker på er.
Kramar Niclas och barnen.
Hej!
Vi får hoppas att tiden läker alla sår.
Tänker på er
Kram Kristina
Hejsan.
Jag har följt denna blogg ett tag nu och har aldrig skrivit något tidigare.
Det gör så fruktansvärt ont i mig när jag läser om vad ni går igenom. Man skall inte överleva sina barn och barnen skall inte behöva lida så mycket,
Jag har skänkt pengar till Cancerfonden och hoppas att dom kan utrota denna plåga.
Ta hand om varandra.
Mvh Maria.
I filmen Ronja Rövardotter säger Mattis när skallepär har dött. Han har alltid funnits och det gör han inte nu. Han FATTAS MEJ och det skär i hjärtat. JAg tycker sättet han säger det på i filmen tonfall uttryck och orden. Det säger allt.
Så kände jag det och jag kan känna så fortfarande men kanske i en lugnare takt. Men tomheten är alltid där och det finns för alltid ett hål i mitt hjärta som inte kan fyllas. Och då gällde det en äldre dam på 86, min älskade mamma. Hur jag skulle reagera på om nåt av mina barn skulle drabbas det kan jag inte ta in.MEN jag tänker på er..... stor kram
Det måste vara det värsta som kan hända en familj - mor, far och syskon - när ett barn av sitt eget kött och blod får lämna jordelivet alldeles för tidigt. Man ska inte överleva sina barn, det bara är så. Har läst och följt er sista tid med Noel och för varje gång har det skurit i hjärtat på mig. Helt ofattbart att någon måste gå igenom något så svårt som att föra sitt barn till en grav. Ni finns i våra tankar.
Hej,
Vi följer er. Och det är svårt för oss att förstå den tomhet och den smärta ni måste kämpa er igenom. Ni skriver vackert om det, precis som ni skrev vackert om den tid som var innan, om Noels sista tid. Det är säkert ingen tröst, men det är nog bra att skriva. Hoppas ni kan känna att vi är många som tänker på er.
Ta hand om er!
Anna
Någon som jag tyckte mycket om
finns inte kvar hos mig
någon som jag tyckte mycket om
har gått bort från mig.
Ibland kan jag glömma det för en liten stund.
När jag sen kommer ihåg det igen,
säger jag:
- Det är inte sant!
sen vet jag att det är sant.
Någon måste komma till mig och säga:
- Det är inte sant!
Hur ska jag annars kunna skratta igen?
Någonsin.............
Hej Christina!
Er sorg är så nära oss. Vår flicka fick en sjukdom på samma gång som Noel fick sin. Gry kommer att leva, men för alltid behöva äta medicin och åka till sjukhus. Inte förrän nu har vår verklighet kommit ikapp oss, för mej är det obegripligt och rysligt skrämmande vad ni gått igenom på så kort tid.
Jag vill att du ska veta att din blogg har hjälpt mej att få distans till tillvaron och att jag mitt i detta elände ändå kan känna mej lyckligt lottad.
Varma hälsningar från Ulrika
Tänker så mycket på er... Det finns inte några ord som kan trösta, men jag ber för er. Och hoppas. På att allt en dag ska kännas lite lättare...
Varma hälsningar.
Har er i mina tankar varje dag.
Skickar er tröstande och varma kramar i höstmörkret.
Anna
Ja, vad säger man. Kommer ni nånsin bli riktigt glada igen? Det är nog svårt att kunna se det i det läget ni är i nu...Noel sitter med Elsa i famnen hemma på vårat kylskåp och vi pratar dagligen med honom. Det är så ofattbart...
Mamma och Pappa har åkt hem idag efter en vecka i Sälen. Det känns tomt för oss och då kan jag bara ana...
Fredrik Anki Maja Kajsa
Jag gråter när jag läser. Jag sänder er all min styrka.
Kramar till Er, jag finner inga ord just nu, dom finns inte.
Kära ni!
Som många skrivit före mig-det finns inga ord!
Hur kan man förstå att ens barn ej finns på jorden längre?Hur går man vidare?
I Mariahilfe Kirche i Wien tändes ett ljus för Noel och vi skänkte all styrka och kraft åt er som lämnats kvar..
Jag förstår på dina ord Christina, att det gör mycket ont nu och att det är mycket att gå igenom och bearbeta..Noel kommer alltid att finnas med er och som ni skriver, han är för alltid en del av er familj..
Jag har som sagt inga ord men ändå försöker jag..det är svårt att stå vid sidan om och läsa om det som ni går igenom-man kan inte förstå förräns det är självupplevt..vilket jag innerligen hoppas att inga föräldrar ska få uppleva det som ni tvingats få göra under 2006.Alla barn ska få leva och vi, föräldrar, är dem som ska gå bort först.
Kramar om och tänker på er, varje dag.
Det borde vara förbjudet, det är allt jag kan säga.
Jag beklagar er stora sorg med hela mitt hjärta.
Ville bara säga att jag tänker
på er ofta och mycket.
Åsa i Hudik
När sorgen saktar börjar blekna så kommer saknaden och den finns där för alltid. Vid varje händelse både glad och sorgsen så finns saknaden där att dela den med just han eller hon som inte finns. Men det går.. bara man pratar om det.
Kram Ingrid
Ni skriver så fint och en tröst är ju i allafall att ni var med honom när han "gick mot ljuset".
Jag har en farfar i himlen som var världens snällaste - han tittar nog in till Noel då och då och leker med honom och berättar sagor.
Tänker på er....
hej!
hjärtat brister när man läser vad ni går igenom - förstår att ni har det svårt. det är verkligen inte menat att barnen ska gå före oss. kan inte förstå hur ni har det, men ni ska veta att vi är många som tänker och känner med er hela tiden. kramar till er från mej.
mia.
Jag måste säga att jag verkligen är imponerade av er! Vilka fantastiska föräldrar era barn har! Jag känner er inte, men har följt eran kamp länge genom bloggen. Förstår att ni har en jobbig tid nu, ocj jag tänker på er ofta. Ta vara på de ljusa stunderna! jag tänker på er ofta.
Många kramar