Fredag 9 februari
Vi har stora problem med att publicera vår blogg, ibland tar det nästan 1 -1,5 dygn innan den kommer ut och då efter många, många försök. Är det någon som har samma problem? Har ni något tips att komma med, man ledsnar lite när det inte fungerar.
Är annars inne i en tung period just nu, inget är speciellt roligt, blir hungrig men är inte sugen på något och får ta i ända från tårna för att få något gjort. Träna är min terapi och det är det som känns roligast.
Jag har varit med Elsa på öppna förskolan 2 onsdagar, hon tycker verkligen att det är roligt! Första gången jag var där använde jag mig av taktiken att prata med en pappa som var där... pappor frågar om hus och värmesystem medans mammorna frågar om man har fler barn. Jag orkade inte prata om det just då och taktiken höll, behövde bara prata husköp och huslån!!
Andra gången vi var där kändes bättre och vi kommer att fortsätta att gå dit. Jag vet ju att vissa människor kommer att undvika mig när de får höra vad som hänt och då är det väl deras förlust. Jag kan ju inte annat än berätta om Noel om de frågar. Han kommer att fortsätta vara en del av vårt liv för alltid. Han är saknad varje sekund och smärtan är olidlig ibland.
Vi kan ju inte stänga in oss helt, Elsa behöver också komma ut lite bland andra barn och vi måste ta korta turer ut ur vår bubbla då och då för att känna på hur det är.
Fredrik har tagit det stora steget och jobbat sitt första pass, det gick bra och nästa vecka jobbar han måndag, torsdag och fredag. Veckan efter det är han ledig igen så han tar det lite lugnt i början. Själv börjar jag jobba 1 mars.
// Christina
Mysigt att ni har sällskap i helgen. Vad duktig du är som tränat inför Vasan, ni får allt vänta på mig innan ni far hem.....
Självklart kommer Noel alltid att vara saknad och som sagt, undviker människor er så är det deras förlust.
Kramar till er alla.
/Katrin
Självklar kommer Noel alltid att vara en del av er alla! Det kommer alltid att finnas dagar som är tunga, men också de dagar som är underbara. Man måste tillåta sig själv att känna både sorg och glädje. Skönt att höra att ni börjat/snart börjar jobba lite igen! Och lycka till med träningen till tjejvasan! Kanske syns vi i spåret där! Känner er inte men har följt eran kamp länge, och kände att jag ville skriva nåt när jag var inne.
Hej på er.
Självklart att Noel alltid kommer vara en del av er familj!! Det är han för er och det är han för oss andra oxå! Om vissa människor tar avstånd från er då de får höra om Noel och er förslust av honom är det dessa människor som drar det kortaste strået. För snällare och trevligare människor än er får man leta sig blå efter... så fundera inte så mkt på det. Ni har lika mycket rätt till livet utanför er bubbla som vem som helst, kom ihåg det.
Lycka till på vasan. Hoppas det går bra och att ni får bra väder och fina spår!! Även lycka till till dina " medåkare"... själv så bläddrar vi i resekataloger och förmodligen så blir det en resa bokad till hösten.
Ta hand om varandra och maila gärna upp en bild eller två på Elsa. Det vore så kul att få se henne. Hon är såå söt er lilla trollunge.
Varma kramar Maria
Hej!
Ojoj, tjejvasan... imponerande!
Skönt att du hittat något som känns bra och givande att göra! Det måste vara mycket värt.
Vill bara kommentera Maria Buskes kommentar ovan också, där hon skriver "Ni har lika mycket rätt till livet utanför er bubbla som vem som helst, kom ihåg det." Jag tyckte det var så otroligt klokt och bra sagt. För det känns inte så när man är i sin bubbla. Det känns som att man inte är med i verkligheten, att den är till för andra på något sätt.
Stor kram på er, sköt om er! /Lisa
Tjejvasan?! Jösses. Jag som är glad att jag lyckas ta mig långsamt gående (nu när det är snö i lund) till och från jobbet och dessutom lyckas springa omkring där upp och ner i trapporna hela dagarna utan att stupa. Varmluft, beröm och all credit till Dig! Jag ska hålla utkik efter Dig på TV!
Något som är svårt för människor i vår omgivning är att hantera andras sorg. De vill inte göra Dig/Er ledsna genom sina frågor och enda sättet att komma förbi det är kanske att förklara att ingen kan göra Er mer ledsna än Ni redan är över att Noel inte finns här på jorden längre. Att Dina/Era tårar inte är farliga utan ett obeskrivligt tecken på otrolig kärlek för Er son. Saknaden och sorgen blir inte större för att någon frågar eller pratar om honom. Den blir kanske inte mindre heller (och det är heller inte meningen) men genom att prata om och berätta om händelser med Noel så vet Ni att han finns med oss, varje dag. Vi glömmer aldrig Noel!
Igår var det ett litet barn på jobbet som kröp mot gungmotorcykeln och sträckte sig upp mot den och i mitt huvud dyker det upp en tanke: -"Akta Noels motorcykel". Sen mikrosekunden senare en ofantlig sorg, för Noel kan inte gunga med motorcykeln längre och sedan en tröstsam glädje att andra barn också får ha "Noels cykel" som något roligt. Svårt att förklara men små händelser i min vardag gör att Noel finns med där. Han har en självklar plats i mitt liv. Och jag tycker det är ganska mysigt, han får plats i mitt liv även när han är i himlen.
Stor kram till hela Familjen. -anki
hej christina. jag känner inte dig men läser din blogg ibland och har även lämnat meddelande nån gång. jag vet egentligen inte om det är på sin plats att 'lägga sig i' någon annans liv och din sorgeprocess, men jag får några spontana tankar när jag läser vad du har skrivit. om det inte är ok så så blir jag inte förnärmad om du slutar läsa här och nu. föräldrarna på öppna förskolan blir antagligen bara rädda, de vill väl inte erkänna att sjukdomar kan drabba ett litet barn, och tänker att 'om det var mitt barn som drabbades'. naturligtvis kommer några av dem att undvika dig, när de blir överrumplade och inte vet vad de ska svara (jag lovar att de flesta av dem kommer att ångra sig och till och med skämmas lite i efterhand). men i en optimal värld vore det ju inte så att vi förlorade våra barn. jag tycker absolut att du ska presentera dig som mamma till två barn, vad som än händer i världen så är du alltid noels och elsas mamma och det är egentligen det enda du kan vara säker på i livet. det är dina barn, du har burit dem under ditt hjärta, fött dem i smärta och har tagit och tar hand om dem genom glädje och sorg. en del människor kommer säkert att förvänta sig att du ska sluta sörja 'inom skälig tid', jag tror inte att det är så. däremot hoppas jag att det kommer att bli lättare för dig, att du hittar strategier för att bära din sorg, exempelvis som din taktik med att prata med papporna. smart drag. jag tycker att du är jättemodig som möter världen!
hej christina. jag känner inte dig men läser din blogg ibland och har även lämnat meddelande nån gång. jag vet egentligen inte om det är på sin plats att 'lägga sig i' någon annans liv och din sorgeprocess, men jag får några spontana tankar när jag läser vad du har skrivit. om det inte är ok så så blir jag inte förnärmad om du slutar läsa här och nu. föräldrarna på öppna förskolan blir antagligen bara rädda, de vill väl inte erkänna att sjukdomar kan drabba ett litet barn, och tänker att 'om det var mitt barn som drabbades'. naturligtvis kommer några av dem att undvika dig, när de blir överrumplade och inte vet vad de ska svara (jag lovar att de flesta av dem kommer att ångra sig och till och med skämmas lite i efterhand). men i en optimal värld vore det ju inte så att vi förlorade våra barn. jag tycker absolut att du ska presentera dig som mamma till två barn, vad som än händer i världen så är du alltid noels och elsas mamma och det är egentligen det enda du kan vara säker på i livet. det är dina barn, du har burit dem under ditt hjärta, fött dem i smärta och har tagit och tar hand om dem genom glädje och sorg. en del människor kommer säkert att förvänta sig att du ska sluta sörja 'inom skälig tid', jag tror inte att det är så. däremot hoppas jag att det kommer att bli lättare för dig, att du hittar strategier för att bära din sorg, exempelvis som din taktik med att prata med papporna. smart drag. jag tycker att du är jättemodig som möter världen!
Herregud, det ni har varit med om ska ingen behöva vara med om. läste ert inlägg om dagen då Noel dog,
bara så ni vet var mina kinder inte torra..
en nybliven trogen besökare
Hej christina!
Fasen vad tur det är att papporna finns, som inte bara frågar och tjatar om familj och barn. Jag vet EXAKT vad du menar, för så där har jag också känt. Att pappor (män..) inte ställer lika många frågor och kan prata om andra saker. När man vill det. Härligt att höra ändå, att du går till öppna förskolan. Och nu lyssnar du noga på mig: är det folk som väljer bort dig...ja, då är det skitdetsamma för det är nog folk som DU ändå skulle välja bort i slutändan. Visst är det så att många blir rädda och inte vet vad de ska säga etc. men har man tid att vara överseende med sådana? Nä, säger jag. Däremot, sådana som möter dig i din sorg OCH i din glädje, och som visar att det är självklart att du ska vara här med din ljuvliga dotter vid handen och din fantastiska son i hjärtat, håll dig till dem.
Åh fy fabian vad avundsjuk jag blir på dig som tar dig ut i längdspåret. Jag bara tjatar om hur bra det vore om jag skulle börja träna längdåkning...längre kommer jag inte.
Hejsan.
Jag hade tänkt skriva någe bra om att det är deras förlust om dom undviker dig på Öppna förskolan.
Men efter att ha läst dom andras inlägg, så finns det inget att tillägga.
Lycka till med vasan och bearbetning av sorgen.
Kramar....
Tänker mycket på er och förstår att vissa situationer är extra svåra.
Men tänk samtidigt på att många av oss som är inne och läser i er blogg även finns på platser som öppna förskolan och vi skulle aldrig drömma om att undvika er!
Stor kram
Vill bara tipsa om att det finns en slags tejp att använde under skidorna där man vill ha fäste. Så slipper man hålla på med olika slags vallor. Och till Tjejvasan ska du absolut lämna in skidorna före där för att få dem vallade. Det brukar funka jättebra. Jag höll också på så där med bakhala skidor förr men efter dessa tips som jag i min tur fått av en kompis så är den tiden över. Lycka till med Tjejvasan!
Kan vi ansöka om en gemensam vallainstruktör? Sist jag åkte vallade jag om tre gånger och det blev ändå bara okej. Jag vet inte hur det känns att åka på kanonvallade skidor. (Det är kanske bra det)
/Lotta
Hej igen, Christina m familj!
Ska hålla tummarna för dej på tjejvasan! Var själv ute och åkte på bakhala skidor härmodagen, det var inte så kul! Vi tänker ofta på er här hemma, och följer din blogg, och ert sorgarbete. Önskar vi kunde hjälpa er på något sätt men hur? Sänder många kramar ialla fall! Ge en extra till Elsa!
Monica o Håkan i By