Måndag 19 Mars... om sorg
Att sörja kan vara väldigt svårt, jag känner ibland att jag fuskar... att jag inte går ner tillräckligt djupt i sorgen, utan jag håller mig vid ytan. Man kan bli paralyserad av sin sorg och ibland önskar jag att jag blev det, så tokig att de fick lägga in mig på psyket, då visste jag ju att jag var långt nere i botten av sorgen och kunde börja klättra uppåt. Nu rullar i stället livet vidare och Elsa är den som ser till att vi skrattar flera gånger varje dag, att vi kliver upp ur sängen med hoppet om en bra dag!
Alla dagar känns inte bra men det börjar ändå bli fler bra dagar än förut och de riktigt dåliga stunderna är inte lika långa som förut. Jag tror dessutom att jag lärt mig vilka ventiler som just jag behöver för att få ut sorgen ur kroppen och på så sätt blir det inte lika tungt. Förutom Fredrik och Elsa så är mina rundor i skogen och min massage hos Melker det viktigaste sättet att få ny energi. Det som är lättast att påverka är ju att kroppen mår bra och så småningom följer kanske hjärtat och själen efter. Att lyssna på kroppen och magkänslan är nog det enda jag kan göra och på så sätt känner jag vad jag orkar med just nu.
Jag har börjat jobba 25% och det känns bra, jag behöver stimulera min hjärna lite mer än med tvätt, disk och bygga klossar. Det känns som att jag blir en bättre och mer närvarande mamma när jag även går till jobbet lite ibland. Elsa ska inte på dagis förrän den 1/9, fram till dess så byts vi av i dörren vissa dagar och är lediga hela familjen tillsammans vissa dagar. Lite lagom av varje.
// Christina
Precis så som du tänker, har jag också många gånger undrat! Min älskade mamma dog en alldeles för tidig död i cancer för drygt ett år sedan... Jag var 22 år, hon 56.
Ibland undrar jag också varför jag inte mår sämre, kanske förtränger jag sorgen och en vacker dag kommer den att slå tillbaka med en sån undertryckt kraft att jag tappar förståndet!?
Men nej, jag tror inte det. Jag tror att man sörjer djupt i perioder, när kroppen och psyket orkar med det... Sorgen finns givetvis alltid där, men ligger mer latent ibland. Då måste man få känna riktig livsglädje- utan dåligt samvete! Min "ventil" är bland annat att läsa bloggar av människor som också förlorat en nära anhörig... Känslan av att inte vara ensam gör gott...
Jag tror att du gör rätt.
Du måste ju hålla dig vid ytan för din egen och din familjs skull. Sorgen försvinner inte mer för att du gräver ner dig i den - du blir bara mer olycklig.
För att du ska orka leva, måste du göra som du gör nu....hitta glädjeämnen i livet trots er stora förlust av Noel. Sorgen finns ju där ändå.
Oj då, detta blev ju oxå ett sk "gott råd"....hi hi.
Fortsätt att lyssna på dig själv.
Kramar och tankar till er alla.
Vad skönt att höra.
Det är ju ingen ide att gräva ner sig, du har ju så många glädjeämnen i livet, din dotter och man.
Små barn som Elsa är ju så levande och skänker ju sådan glädje.
Jag tror också att Ni som har sjuka barn i tex cancer ni har ju sörjt så mycket under en lång tid.
Först cancerbeskedet, sedan återfall och att förlora hoppet, till sist dödsbeskedet....
Ni har ju sett Noel så dålig och vet att han mår bättre nu. Han har inte ont längre.
Många kramar till Er.
Jag tycker att du låter mycket klok i ditt sätt att sörja, alla sörjer vi på olika sätt och alla måste hitta sin egen väg att gå vidare!
Lyssna till DITT eget hjärta och DINA känslor...
Kram Anna
Hej Christina!
Länge sedan jag kommenterade i er blogg men detta är ett inlägg som berör i varje fall mig, för precis som du skriver så finns det inte något som är rätt eller fel när det gäller sorg, det finns ingen manual som säger att så här är det eller så här ska det vara då allt är individuellt. Vi som står vid sidan om kan förstå en del men inte allt då det handlar om subjektiva upplevelser. Vissa dagar är helt enkelt enklare än andra och precis som du själv skriver så gäller det att hitta "sina ventiler". Den erfarenhet jag har av sorg är att det går i vågor, ibland gör det ont, ibland kan man vara så arg att man vill skrika åt allt och alla för man tror att man går sönder inombords, ibland vill i varje fall jag bara skärma av alla känslor, ibland är det bara en tomhet. Sedan finns den där längtan efter en röst, efter ett visst uttryck eller en handling som var ett unikt kännetecken för just den personen och att saknaden då känns skarp och hård. Det jag har med mig i bagaget när det gäller sorg är den förlust jag bär med mig sedan snart 26 år sedan då min mamma dog och jag kan ändå känna det som om det var igår!
Önskar att jag kunde skriva många peppande ord, men det enda jag kan skriva är att sorg tar tid, att läkas tar tid om man någonsin läker helt och fullt törs jag inte sia i. Det enda jag vet är att det som var skrämmande och fasansfullt i början bleknar och man minns det som man själv väljer att minnas. Du får gärna höra av dig om du vill komma med feedback på detta långa inlägg!
kram
Nettan
Alla vägar genom sorgen är olika, ingen är rätt eller fel, bara olika.
Jag tror att vi för att orka packar undan sorgen i en mental byrå för att samla kraft för de dagar vi låter den uppta oss. Dessa perioder av undanpackad sorg blir med tiden längre och längre. Den är aldrig helt nerpackad utan en liten flik hänger fram, som en strumpa som hänger över kanten på en igenknuffad byrålåda. Den är i kläm och syns lite. Sen ibland öppnas lådan och man är där nere i den djupa tunga sorgen igen, brötar runt för att ta sig igenom den dagen, klara av att andas och överleva. Så stängs lådan igen och bara skymtar tills nästa gång. Perioderna med stängd låda blir längre, men det gör ändå inte mindre ont när sorgen knackar på ännu efter två och ett halvt år drygt, bara annorlunda.
Hej vännen.
Det finns som många skrivit inga rätt eller fel i detta läge. Bara din egen vilja att göra det som känns rätt, och det som känns rätt en dag kanske känns fel nästa dag men det är Ok det med för ingen kan klandra dej/er för hur ni känner och hanterar sorgen över Noel...jag skulle tro att det är det "dåliga samvetet" som vi alla har när det gäller våra barn. Vi vill alltid göra det rätta.
Det är fasligt vad tiden går fort. Att det snart är ett halvår sedan Noel gick bort känns för mig overkligt. Det känns som om det bara var några veckor sedan vi var ner på begravningen... den fina cermonin sitter som gjuten på min näthinna. Och minnena av Noel kommer vi aldrig att glömma. Speciellt inte de sista. Dagen på badhuset gav så mycket då vi såg våra buskillar stoja i vattnet.
Ser fram emot att ses snart, kram Maria
Hej Christina,
Typiskt! Jag gör en massa tabbar nuförtiden... Koncentrationen är dålig. Nu råkade jag kommentera det inlägg som du skrev den 12 mars. Så för säkerhets skull skickar jag samma kommentar en gång till:
Tack för dina rader på Heidis blogg häromdagen. Jag skickade ett mail till dig (till din hotmail-adress, du når mig via bloggen och [email protected]). Jag skrev så mycket att jag valde att maila istäIlet för kommentera här. I alla fall är det ok att lägga ut länken till Heidis blogg.
Många hälsningar och kramar
Andrea (Heidis mamma)
Hej Christina
Min syster gick bort för 13 år sedan och i samband
med hennes död vändes allt upp och ner. Hennes dotter flyttade till mig, och det blev många känslor i svallning. Jag fick sörja samtidigt som jag fick trösta. Och det tog på krafterna.Men idag
saknar jag henne mer än någonsin. Hon finns med mig varje dag, och det är en saknad som jag lever med. Kram Ingrid
Jag tror att du själv vet svaret på dina frågor, men jag kan också förstå lite hur du känner. Det finns förstås inget rätt sätt att sörja på, utan det är ju olika för alla. Det betyder ju inte att man är mindre ledsen. När min mamma dog ringde hennes vänner och grät i telefonen medan jag själv bara kunde säga att "ja, det är ju hemskt men nu lider hon inte mer". Jag tror ändå att jag sörjer henne djupare än de flesta av dem, även om man förstås inte kan eller ska mäta sorg. Det jag vill säga är att min sorg är något jag lever med varje dag. En del dagar är det tyngre än andra, men summan av allt är att mitt liv aldrig kommer att bli detsamma som innan hon dog.
Det blir flummigt att försöka sätta ord på, men det jag alldeles kristallklart vill säga är att du verkar vara en alldeles underbar mamma till dina barn och en varm och medkännade medmänniska. Det borgar ju för att ditt förhållnigssätt till din sorg är det enda rätta för dig.
Godmorgon.
Tänk idag är det 6 månader sedan lilla Noel blev en ängel... Det känns inte som om det var så längesedan.
Tänker på er idag.
Massor av kramar till Er.
Sex månader av saknad. Jag hoppas ni har en så bra dag ni bara kan, ni finns i mina tankar. Kram -anki i lund
Förlorade min nioåriga dotter i cancer i juli förra åter, och känner tröst i att läsa att du verkar vara som jag. Jag har också varit orolig, och undrat varför mitt liv inte tagit slut, hur kan jag leva och må bra, när min älskade dotter är borta, var är den djupa sorg jag borde känna! Min sorg är annorlunda. Den är lugn och stilla.
Jag tänker på henne varje dag, men gråter sällan. Ibland vill jag inte tänka, är rädd för att må dåligt då, men oftast går det bra. Jag saknar henne, och sörjer hennes sista tid i livet som jag tycker kunde ha blivit bättre, men jag är oftast lugn. Det är som sagt en stilla sorg, men den är inte fel för det. Sorg kan vara så olika.