Vi har ett änglabarn

Torsdag 17 oktober, sorgens skepnad

Sorgen har ändrat skepnad och mitt förhållningssätt till den också. Under en lång tid hade jag ingen kontroll över sorgen, den kom och gick precis som den ville. Jag kunde inte låta bli att berätta om Noel för alla jag mötte, jag var så rädd för att glömma honom och allt vi gjort tillsammans.

Just nu är jag inne i en period med ganska mycket energi, bara att känna igen mig själv igen gör att jag får ännu mer energi, det är skönt. Sorgen kan jag styra lite lättare, jag kan skjuta den framåt en bit om jag inte riktigt orkar sörja just då men jag kan aldrig ta bort den. Den finns där hela tiden men det är jag som bestämmer och inte sorgen längre. Jag rymmer inte från den, utan jag möter den på de sätt som jag känner är rätt för just mig.

Noel finns med mig i hjärtat och jag är inte lika rädd att glömma längre.

Lite höstbilder på gumman kan jag inte låta bli att lägga med, vår solstråle!


Jag försöker kratta och Elsa hon bara busar...


På knoppis i lördags lekte vi med löv.


Bullbak på Lidvägen, jag hade en bra hjälpreda.

// Christina

Vad skönt att du kan styra lite över den stora sorgen.
Det är ju alltid lättare
att gråta när man får vara själv, slippa frågor mm
Det är konstigt att det redan gått drygt 1 år sedan Noel blev en söt ängel, tiden går så fort.
Han är så otroligt söt på kortet med sin gitarr, glimten i ögat.
Elsa är också jättesöt.
Massor av kramar till er.

Skönt att du har fått lite energi tillbaka det behövs när man har en så söt liten bakande solstråle på jorden att ta hand om och en liten solstråle som alltid kommer finnas i ditt hjärta.
Kramar från mamma Lisa

Vad skönt för dig att du kommit så långt, att du möter sorgen på det sätt du vill, att energin börjar komma tillbaka. Jätte skönt.

Vilken solstråle Elsa är. Jätte fina bilder.

Kramar Nadja

Glömde skriva, vad bra det blev med att väggen är borttagen. Jätte fint.

Kram igen.

Så söt Elsa är!
Sorgen för mig är vågor av olika känslor. Ibland växlar det snabbt mellan de olika sinneslägena och ibland är det längre tid mellan faserna av förtvivlan, förnekelse, sådan otrolig ledsamhet eller ren saknad och längtan. Passa på att ladda lite energi nu när det går lite lättare. Det är konstigt att man är så rädd att glömma när det nog egentligen är totalt omöjligt att man någonsin skulle kunna det.

Britt vart så glad av din hälsning och hälsar tillbaka!