Vi har ett änglabarn

December har varit jobbig, jag har stoppat huvudet i sanden och jobbat mycket. Hoppat över julförberedelserna eftersom vi ändå skulle åka iväg. En trasig familj som har "firat" en trasig jul... det var inte lättare den här gången, vår andra jul utan Noel. Det var nästan svårare.

Förra julen var hela kroppen inlindad i bomull, vi levde i en bubbla där hjärnan inte hade kontakt med hjärtat eller resten av kroppen, döden var för nära. Noel hade just lämnat oss och vi var inne i en fysisk och psykisk sorg där saknaden inte tog så stor plats. Nu, ett år senare så är det saknaden som tar den största platsen, och den är ibland både fysisk och outhärdlig. Innan och under julen har den varit svår att leva med. Saknaden och sorgen ligger som ett tryck över bröstet, ett stort svart hål som värker.

Vi försöker leva i nuet, njuta av det lilla och samla kraft för att orka ännu en dag. Trcket över bröstet försvann för en stund när jag och Fredrik fick knyta på oss skridskorna, hänga ispiggarna runt halsen och ge oss ut på havet... en helt fantastisk tur, blå himmel och en alldeles blank is. Vi njöt av att bli anfådda, ljudet av skridskorna som skar ner i isen och en god apelsin på läsidan av en ö... i vår värld kunde en julaftonsförmiddag inte bli mycket bättre.

Tack för alla fina julkort vi fått, vi blir så glada!

// Christina