19 januari för 3 år sedan...
Sedan väntade vi och väntade och inte förrän sent på kvällen kom en sjuksköterska in och sa att det var bäst att jag ringde min man och att han skulle ta med en väska med kläder till både mig och Noel. Jag blev så rädd, så rädd!! Magen knöt sig och det kändes som att slängas utför ett stup och då visste jag inte ens vad som var fel.. bara att något måste vara fruktansvärt fel!!!
Vi fick besked om att Noel hade en knöl i huvudet, att han måste äta kortison för att svullnaden skulle gå ner, annars var det livshotande. Ett par timmar senare satt jag och Noel i ambulansen på väg ner till Lund. I Lund blev vi inlagda på vuxenneurologen för observation. Allt hände inom ett dygn och jag vet inte hur vi tog oss igenom det, kommer nog aldrig att fatta.
Den 19 januari 2006 var början på vad som skulle bli vårt liv i dag, ett liv utan Noel, ett liv med sår som aldrig läker och en sorg så stor att det inte går att beskriva.
I dag sörjer jag inte bara Noel, jag sörjer att tjejerna inte har sin storebror, att vi missade så mycket av Elsas första tid, att hans liv blev så kort, att vår familj alltid kommer att vara trasig, att en alltid saknas!
Noel skulle ha blivit 6 år om en vecka, han skulle ha kunnat cykla, åka skridskor och börjat skolan till hösten.
I stället fick han gå igenom cellgiftsbehandlingar och strålningar som till slut ändå ledde till döden...
// Christina
En av mina absoluta favoritbilder... vår älskade kille!!
Minns mycket väl den där dagen...
Det var sen kväll och snöade kraftigt i Göteborg, Mona ringde och ville att jag skulle komma hem, med en gång. Noel hade en tumör i hjärnan och hade körts till Lund.
Allt snurrade och kändes otroligt overkligt. Vi grät och jag minns hur jag gick in till Albin (Noels nästan jämngamla kusin) och klappade och bara tittade på honom. Det kunde lika gärna ha drabbat oss. Hur kunde det bli så här.
Ännu kan jag tänka hur tomt det är och hur det skulla ha varit om pojkkusinerna fått växa upp tillsammans, det var ju så vi hade tänkt oss. Plötsligt tränger tårarna fram och jag minns den vackra gläntan vid Noels kista, och Shirley Clamp-låten som sjöngs ända in i själen som avsked.
Jag säger alltid gonatt till Noels kort på bordet med ljuset här hemma. Gonatt och sov gott pojken, vi saknar dig, mycket...
Kusinerna leker ofta vid just ditt kort. Du finns hos oss på något sätt.
/Niclas och Mona med familj.
Jag vill skicka en stor kram till dig och er. Jag tänker ofta på er, kanske skulle vi försöka ses igen? Mitt mobilnummer: 0734-132529
Stora, stora kramar!
Vilken ljuvlig bild på Noel! Den åker upp på listan av favoriter straxt brevid den där han har blå vinteroverall i snön vid er(?) brevlåda och så naturligtvis; den där han blåser såpbubblor.
En stor kram till er! -anki
Är helt ordlös men på något sätt så kan jag VERKLIGEN känna in några av era känslor..chocken att det finns något i hjärnan som ej ska finnas där, hur ens "vanliga liv" plötsligt tar slut, hur ni som föräldrar måste vara starka för er lille son,att se honom kämpa mot sjukdomen som är så tuff med dess behandlingar, att orka vara föräldrar till Elsa, att finnas till för er i er vuxenrelation, att svara på alla frågor från alla som är oroliga..att kämpa, kämpa..och till slut hände det som inte fick hända, Noel lämnade er..Att överleva sitt barn är det sista man vill som förälder, det är inte tänkt så..
Man sörjer det som inte fick bli som man tänkt, jag kan tänka mig att tanken på att om Noel funnits så hade kanske inte Meja kommit till er..ert liv kommer aldrig bli som förr och er saknad kan aldrig beskrivas, ej heller kännas för det är er saknad..och att alltid sakna en son i er familj..
Jag tycker det är svårt att skriva något mera, det känns som jag redan klampar in i något som jag ej själv upplevt och är det något jag lärt mig genom min "sjukdom"så är det att man behöver människor omkring sig som upplevt något liknande..man förstår tyvärr inte förräns man själv varit i liknande situation men ändå finns det då nyanser av olikheter i sin upplevelse och sina känslor.Och det gör ont-även om man överlevde..ångesten lurar alltid runt hörnet..
Vilken underbart fin bild på Noel..ser så finurlig ut!!
Jag hoppas dagen igår gick så bra som den kunde!
Kramar från Wien
Jag tänker ofta på Noel även om jag bara träffade honom en eller två gånger. En tanke på Noel brukar dyka upp vid födelsedagen och andra "stora" händelser för Anton.
Det är som du skriver, det kommer alltid att fattas en...
Kram Gennet
Eftersom jag läst din text vill jag bara säga att jag kan känna den enorma kärleken till er pojke.
Han är så fin!
Varmaste tankar från en annan mamma
Alldeles särskilda tankar till er idag! -anki
Sänder bara en stor kram till er:)
Susanne i Östersund
I kväll brinner ett nytt ljus för Noel här bredvid bilden av honom som liten! Tänker på er! Krama flickorna från pojkarna i Byberg...
Kram Maria O Thomas
En sån fantastiskt fin kille - och en sån liten minikopoa av Fredrik! Det är så tråkigt att han inte är med våra barn och leker och det gör ont även i mig när jag läser vad du skrivet ovan. Jag tycker verkligen att ni är så modiga som kämpar på så! Kram Tina
fina noel
Hamnade på din sida av en slump och tårarna började rinna när jag läste detta inlägget :( Jag beklagar verkligen, vet att orden inte gör sorgen lättare men jag ville ändå säga det :(